Till alla vänner på Kurera, Facebook och Twitter:
Tack för året som gått! Önskar er alla mycket lycka och kärlek år 2013!
Kram, Linda
Jag tillhörde gruppen ”Nu skall jag vara duktig och föda mitt barn så naturligt som möjligt”, när vår första dotter Olivia skulle födas.
Jag ville minsann inte ens ta ryggbedövning. Jag trodde att jag inte skulle vara ”kvinna nog”, ifall jag fick för mycket ”hjälp” på vägen.
Tänk vad egoistisk och dum man kan vara, innan man genomgått en förlossning!
Olivia hade antagligen dött ifall jag inte hade blivit snittad akut, efter en 21 timmar lång förlossningskamp.
Utöver att jag själv inte ens tänkte tanken ”kejsarsnitt” under alla dessa timmar, så var jag omringad av barnmorskor, som bara bad mig kämpa på. Vilket jag fortfarande känner ilska över.
Eftersom hormonerna ställer till det rejält för kvinnan efter förlossningen och ingenting blev som jag förväntat mig, så blev jag fruktansvärt deprimerad efter snittet. Jag kände att jag hade misslyckats. Jag var inte en ”duktig kvinna”.
Allt förvärrades av att jag inte hade blivit informerad om allt som kunde vara jobbigt EFTER förlossningen. Blivande mammor får veta vad som kan ”drabba” en under själva förlossningen (t.ex. illamående, foglossning, lågt järnvärde), men jag tror att få kvinnor får veta, att det antagligen kommer att göra väldigt ont när man börjar amma. I mitt fall började bröstvårtorna dessutom blöda. Barnmorskan på Danderyd sade att det var bara att amma på och att blod är hälsosamt för barnet. (Herregud, vilken jubelidiot!) Olivia totalvägrade att dricka från mina bröst då hon fick blod i munnen. Då blev det för det första svårare att få igång amningen och för det andra fick inte Olivia i sig näring. Jag kände mig som världens sämsta mamma, tills…Martin åkte till apoteket och köpte amningsnappar åt mig. Bröstvårtorna läkte på ett dygn 🙂
Eftersom min första graviditet var relativt lätt, hade Martin och jag bestämt att Martin skulle ta sig an resningansökningarna för Sture Bergwall/Thomas Quick (tillsammans med Thomas Olsson). Martin hade börjat jobba med första fallet redan i september 2008. När Olivia föddes 26.2.2009 var Martin ledig bara i 3 dygn. Vi hade ju inte räknat med att förlossningen skulle bli så hemsk och att den skulle sluta i akut snitt. Efter de där 3 dygnen satt jag som en fånge, med alla mina funderingar, i vår villa. På 6 veckor kunde jag inte ta mig någonstans, eftersom jag inte ens fick lyfta barnvagnen in i bilen (pga snittet). Alla mina släktingar bor dessutom i Finland.
Just då kändes det som om ”Thomas Quick” var en lika stor del av vår familj, som Olivia. Och han ”fanns kvar” i vårt dagliga liv fram till att Martin blev klar med resningsansökan gällande Johan Asplund.
Jag vågade inte berätta om mina känslor för varken Martin eller mina släktingar. Jag kände att jag hade misslyckats med allt. Jag var rädd för att jag var en dålig mamma. Jag kände mig väldigt ensam och deprimerad.
Nu har jag släppt alla dessa dumma tankar och vet att det enda som är viktigt är att allt går till så bra som möjligt med tanke på barnet.
Vår andra tjej skall inte behöva genomlida det som Olivia var med om.
Jag är precis lika ”duktig” som kvinna och mamma, oavsett sättet barnet kommer ut på.
Dessutom har jag på senaste tiden hört om så många kvinnor, vars underliv blivit förstörda under förlossningen.
Tidigare trodde jag att det var större risk för allvarliga men i samband med kejsarsnitt än vanliga förlossningar…nu har jag börjat tro det motsatta…
Jag tillhörde gruppen ”Nu skall jag vara duktig och föda mitt barn så naturligt som möjligt”, när vår första dotter Olivia skulle födas. Jag ville minsann inte ens ta ryggbedövning. Jag trodde att jag inte skulle vara ”kvinna nog”, ifall jag fick för mycket ”hjälp” på vägen. Tänk vad egoistisk och dum man kan vara,…
Det kan vara förödande att som förstföderska tvinga sig själv att genomgå en helt naturlig förlossning was originally published on Linda Lampenius Brava
Jag tillhörde gruppen ”Nu skall jag vara duktig och föda mitt barn så naturligt som möjligt”, när vår första dotter Olivia skulle födas.
Jag ville minsann inte ens ta ryggbedövning. Jag trodde att jag inte skulle vara ”kvinna nog”, ifall jag fick för mycket ”hjälp” på vägen.
Tänk vad egoistisk och dum man kan vara, innan man genomgått en förlossning!
Olivia hade antagligen dött ifall jag inte hade blivit snittad akut, efter en 21 timmar lång förlossningskamp.
Utöver att jag själv inte ens tänkte tanken ”kejsarsnitt” under alla dessa timmar, så var jag omringad av barnmorskor, som bara bad mig kämpa på. Vilket jag fortfarande känner ilska över.
Eftersom hormonerna ställer till det rejält för kvinnan efter förlossningen och ingenting blev som jag förväntat mig, så blev jag fruktansvärt deprimerad efter snittet. Jag kände att jag hade misslyckats. Jag var inte en ”duktig kvinna”.
Allt förvärrades av att jag inte hade blivit informerad om allt som kunde vara jobbigt EFTER förlossningen. Blivande mammor får veta vad som kan ”drabba” en under själva förlossningen (t.ex. illamående, foglossning, lågt järnvärde), men jag tror att få kvinnor får veta, att det antagligen kommer att göra väldigt ont när man börjar amma. I mitt fall började bröstvårtorna dessutom blöda. Barnmorskan på Danderyd sade att det var bara att amma på och att blod är hälsosamt för barnet. (Herregud, vilken jubelidiot!) Olivia totalvägrade att dricka från mina bröst då hon fick blod i munnen. Då blev det för det första svårare att få igång amningen och för det andra fick inte Olivia i sig näring. Jag kände mig som världens sämsta mamma, tills…Martin åkte till apoteket och köpte amningsnappar åt mig. Bröstvårtorna läkte på ett dygn 🙂
Eftersom min första graviditet var relativt lätt, hade Martin och jag bestämt att Martin skulle ta sig an resningansökningarna för Sture Bergwall/Thomas Quick (tillsammans med Thomas Olsson). Martin hade börjat jobba med första fallet redan i september 2008. När Olivia föddes 26.2.2009 var Martin ledig bara i 3 dygn. Vi hade ju inte räknat med att förlossningen skulle bli så hemsk och att den skulle sluta i akut snitt. Efter de där 3 dygnen satt jag som en fånge, med alla mina funderingar, i vår villa. På 6 veckor kunde jag inte ta mig någonstans, eftersom jag inte ens fick lyfta barnvagnen in i bilen (pga snittet). Alla mina släktingar bor dessutom i Finland.
Just då kändes det som om ”Thomas Quick” var en lika stor del av vår familj, som Olivia. Och han ”fanns kvar” i vårt dagliga liv fram till att Martin blev klar med resningsansökan gällande Johan Asplund.
Jag vågade inte berätta om mina känslor för varken Martin eller mina släktingar. Jag kände att jag hade misslyckats med allt. Jag var rädd för att jag var en dålig mamma. Jag kände mig väldigt ensam och deprimerad.
Nu har jag släppt alla dessa dumma tankar och vet att det enda som är viktigt är att allt går till så bra som möjligt med tanke på barnet.
Vår andra tjej skall inte behöva genomlida det som Olivia var med om.
Jag är precis lika ”duktig” som kvinna och mamma, oavsett sättet barnet kommer ut på.
Dessutom har jag på senaste tiden hört om så många kvinnor, vars underliv blivit förstörda under förlossningen.
Tidigare trodde jag att det var större risk för allvarliga men i samband med kejsarsnitt än vanliga förlossningar…nu har jag börjat tro det motsatta…
Igår var jag på mitt sista besök hos min barnmorska på Barnmorskorna Gamla stan, innan barnet skall födas. Fick då veta att lilltjejen ligger i sätesbjudning. Tur att jag redan har kejsarsnitt inbokat på grund av riskerna som en ”normal” förlossning skulle kunna medföra i mitt fall.
För övrigt var allt toppen. Magen/livmodern är precis så stor som den ”skall” vara, trots att jag ser rätt så mycket mindre ut än de flesta gör i nionde månaden.
Om två veckor och två dagar får jag hålla vår andra dotter i min famn…
Nu är det bara 18 dagar kvar till kejsarsnittet. Börjar bli lite rädd och nervös inför ingreppet.
När Olivia föddes, hade jag bestämt mig för att föda naturligt…”på riktigt”. Ingen hade varnat eller upplyst mig om att det kunde gå ”åt skogen”.
Jag gick över tiden nästan två veckor, försökte föda fram Olivia i 21 timmar innan en läkare togs in i rummet och allt slutade med ett akut snitt, när Olivias hjärta inte längre slog normalt.
Det var en fruktansvärd upplevelse! Vi var så rädda för att Olivia skulle skadas eller dö, bara för att jag skulle klara av att föda naturligt. Det hemska var att barnmorskorna på Danderyd också pressade mig till en naturlig förlossning och samtidigt riskerade Olivias hälsa genom att vänta så otroligt många timmar innan en läkare togs in.
Risken för att även detta barn skall fastna är så stor, att jag inte kan annat än föda med planerat snitt.
Jag gillar inte operationer och har väldigt stark nålskräck. Dessutom har jag börjat drömma mardrömmar…att läkaren skär i barnet när han/hon skär upp mig…
Men, det är väl bara hormonerna som spökar… Allt går säkert galant 🙂
Kram, Linda
Hoppas ni alla haft en härlig jul! Vi har haft en underbar och lugn jul. Mest har vi umgåtts med Martins mamma och syskon. Tyvärr har vi inte kunnat besöka mina släktingar i Finland pga graviditeten, men vi får ta igen det när jag återhämtat mig efter snittet.
Jag är så lycklig för att vi haft så mycket snö denna jul! 🙂
Vi glömde ta bilder på hela familjen i år, så här är en bild på Martin&mig som togs julen 2010:
Nu är det bara 18 dagar kvar till kejsarsnittet. Börjar bli lite rädd och nervös inför ingreppet.
När Olivia föddes, hade jag bestämt mig för att föda naturligt…”på riktigt”. Ingen hade varnat eller upplyst mig om att det kunde gå ”åt skogen”.
Jag gick över tiden nästan två veckor, försökte föda fram Olivia i 21 timmar innan en läkare togs in i rummet och allt slutade med ett akut snitt, när Olivias hjärta inte längre slog normalt.
Det var en fruktansvärd upplevelse! Vi var så rädda för att Olivia skulle skadas eller dö, bara för att jag skulle klara av att föda naturligt. Det hemska var att barnmorskorna på Danderyd också pressade mig till en naturlig förlossning och samtidigt riskerade Olivias hälsa genom att vänta så otroligt många timmar innan en läkare togs in.
Risken för att även detta barn skall fastna är så stor, att jag inte kan annat än föda med planerat snitt.
Jag gillar inte operationer och har väldigt stark nålskräck. Dessutom har jag börjat drömma mardrömmar…att läkaren skär i barnet när han/hon skär upp mig…
Men, det är väl bara hormonerna som spökar… Allt går säkert galant 🙂
Kram, Linda
Nu är det bara 18 dagar kvar till kejsarsnittet. Börjar bli lite rädd och nervös inför ingreppet. När Olivia föddes, hade jag bestämt mig för att föda naturligt…”på riktigt”. Ingen hade varnat eller upplyst mig om att det kunde gå ”åt skogen”. Jag gick över tiden nästan två veckor, försökte föda fram Olivia i 21…
Bara 18 dagar kvar… was originally published on Linda Lampenius Brava
Hoppas ni alla haft en härlig jul! Vi har haft en underbar och lugn jul. Mest har vi umgåtts med Martins mamma och syskon. Tyvärr har vi inte kunnat besöka mina släktingar i Finland pga graviditeten, men vi får ta igen det när jag återhämtat mig efter snittet.
Jag är så lycklig för att vi haft så mycket snö denna jul! 🙂
Vi glömde ta bilder på hela familjen i år, så här är en bild på Martin&mig som togs julen 2010:
Senaste kommentarer