Text: Jan Lindroos
Nils Malmberg blir ordförande för festspelskommittén, som i praktiken skötte alla förberedelser för ”ruinspelen”, och 1965 övertar han också ordförandeposten i Ringen, som han behåller till 1976. Bjarne Lönegren förpassas oförtjänt till kulisserna, men det är ändå han som ska ha äran av att stå för den första kontakten till ytterligare en central gestalt för Raseborgs Festspels uppkomst, skådespelaren och regissören Börje Lampeniusvid Svenska Teatern i Helsingfors. Så här i efterskott är det lätt att konstatera, att utan Börje Lampenius hade det blivit platt fall för ruinspelen.
Lampenius kontaktades av Lönegren redan på vintern 1963, alltså ett år innan det ovan beskrivna årsmötet, för att ge sin syn på möjligheterna att uppföra Jonatan Reuters pjäs vid Raseborg – för det var fortfarande krönikespelet om Karl Knutsson Bonde som var alltings utgångspunkt. Lampenius svar kan inte ha varit särskilt uppmuntrande; han framhöll att pjäsen var föråldrad och ospelbar i sitt nuvarande skick och att han inte trodde att det skulle lyckas med att framföra ett traditionellt teaterstycke utomhus vid Raseborg, varför han avrådde från hela idén.
Men Lampenius hade något bättre i bakfickan. Vid ett besök i Paris i mitten av 1950-talet hade han fått ta del av ett passionsdrama som framfördes mitt inne i miljonstaden, på den ärevördiga katedralen Notre Dames trappor. Hans tanke var att ”om man kan uppträda med massor av kreatur och soldater vid självaste Notre Dame, så nog måste man väl kunna göra det vid Raseborg också”.
Storhetsvansinne och succé
När Lampenius efter årsmötet 1964 kontaktades på nytt var han därför mer medgörlig, men ställde som konstnärliga krav på produktionen att man skulle få med tiotals hästar, kor, grisar och höns – samt statister i massor. Han ansåg också att pjäsen måste omarbetas, det ålderdomliga språket måste skrivas om och professionella skådespelare måste anlitas för de bärande rollerna.
Lampenius svar borde kanske ha fått festspelskommittén att backa ur hela projektet, men när målet nu äntligen hade konkretiserats satte man i stället alla klutar till för att genomföra det ambitiösa, för att inte säga smått storhetsvansinniga äventyret. I rask takt kopplades hela den västnyländska ungdomsrörelsen in för att stå arrangörskommittén bi. Finansiering ordnades, om inte annat så med kortfristig kredit – en tradition på gott och ont som har fortsatt till dessa dagar. Börje Lampenius kontrakterades som regissör, Kai Brunila för att bearbeta texten och Pentti Lasanen för att komponera musiken. För huvudrollerna vidtalades Rolf Asklund (från Sverige) som Karl Knutsson och Toni Regnér som Kristina, samt ytterligare tre professionella skådespelare, Ingegärd Käll (Sverige), Håkan Pörtfors och Mary Paischeff. Inte mindre än ett sextiotal amatörskådespelare behövdes för de övriga rollerna, och ytterligare ett femtiotal beväringar samt hästar från Nylands Brigad för att stridsscenerna skulle bli effektfulla.
Hur mycket det hela ännu skulle svälla kunde nog Västnyländska Ungdomsringens styrelse inte ana sig till, trots att den 1965 gjorde upp en optimistisk budget som balanserade på 35.000 mk och 5.000 åskådare. Man hade i alla fall den goda smaken att ändra den illavarslande rubriken ruinspel till festspel och att ge skådespelet en mer slående titel än den ursprungliga.
Efter två års intensiva förberedelser hade Kungen och Kristina premiär den 30 juli 1966, och den gavs elva gånger fram till den 21 augusti, för sammanlagt ca 15.000 åskådare! En enorm publiksuccé, och Festspelen på Raseborg blev med ett slag ett begrepp, den klart största sommarteatern i Svenskfinland. Alla ekonomiska kalkyler sprack givetvis, kostnaderna rusade i höjden, men tack vare publiktillströmningen lyckades arrangörerna klara sig ekonomiskt helskinnade genom det stora vågspel som festspelen innebar – och har fortsatt att innebära för Västnyländska Ungdomsringen.